Matilda, ensamvargen.

Jag har en australian shepherd vid namn Matilda. Hon är en aussie. Hon är en vallhund. Hon är en ensamvarg. Hon vill inte ha hundkompisar. Hon har inget behov av det. Hon har gjort utfall mot andra hundar sen hon var en liten valp och fortfarande var kvar hos mamman. Hon gillar bara människor som låter henne hälsa först, genom att få nosa omkring. Påflugna människor är olustiga. Hundrädda människor är opålitliga. Matildas bästa liv innehåller mig, våra katter, övriga familjemedlemmar och min hyresvärd. Den världen är hon fullkomligt nöjd med. Hon vill ha koppel-promenader eller vandringar i skogen med lång lina. Hon älskar träning med mig, speciellt frisbee. Det ska vara fart och fläkt. Men socialisering vill hon slippa.

Matildas bästa liv passar mig fullkomligt. För jag är likadan. Ensamvarg. Naturen. Promenader. Lek och träning med Matilda. Socialisering endast på mina villkor. Det var hon som valde mig den där gången när hon var 6 veckor. Jag valde inte henne. Men hon pockade på och gav sig inte. Till slut kunde inte ens jag misstolka alla signaler. Matilda och jag skulle vara ihop. Och så blev det.

Jag har tidigare ägt rottweiler. 2 st. Och med den rasen i bakhuvudet flyttade Matilda hem till mig. Jag hade haft strypkoppel på dessa, som verktyg och hjälpmedel vid lydnadsträning. Men nu var det andra tider fick jag reda på. Strypkoppel ska inte behövas om du är en bra hundförare! Nähä, tänkte jag. Och började följa de instruktioner som gavs från brukshundsklubb och andra ”hundkunniga”.

Matildas ”hundmötesproblem” skulle lösas enligt konstens alla regler. Hon skulle socialiseras. Träffa hundar i mängder. Vilket hon gjorde men som inte gav några resultat. Hon fräste ifrån och var dominant och ”dum”. Vid hundmöten fanns det massa olika manövreringstekniker att ta till och som jag fick lära mig av kompetenta instruktörer i olika skepnader: Godis eller något annat mumsigt ätbart att sätta framför nosen när det kom en hund till mötes. Lite jobbigt när man har vantar och det är koppel och hund att hålla reda på…i slutändan sket Matilda i det doftande. Hon ville skälla ut hunden! Sen kunde man också under glada tillrop leka med boll eller annan uppskattad leksak. Också detta jobbigt att hinna plocka fram, vantar igen kanske, koppel och hund att hålla reda på. Matilda sket i det kuliga. Hon ville skälla ut hunden.

Ett annat förslag var att matte skulle låtsas som om det regnade och inte alls såg den mötande hunden. När sedan Matilda gick igång skulle matte fortfarande vara lugn och samlad och bara fortsätta att gå. Matilda blev inte lugn av lugn matte. Resultatet blev en aussie som gick på bakbenen medan matte fortsatte gå med stenhårt koppel i handen. Matilda jättearg. Jag fick också ta i med hårdhanskarna när inte allt detta hjälpt. Då skulle jag ta tag i Matilda, kanske lägga ner henne med våld och verkligen tala om för henne att detta är inte ok. Nä, Matilda tyckte inte att detta var ok. Hon fortsatte göra utfall. Vilka förstås blev värre med åren. Det sista knepet i arsenalen var att vid hundmöte skulle jag och Matilda gå undan lite. Sen skulle hon sitta på kommando och låta den andra hunden passera. Behöver jag säga att det fungerade dåligt? Slutligen, att ha en bra vardagslydnad skulle kunna lösa problemet. Matilda skulle inte gå först ut genom ytterdörren osv osv. Vi hundägare har hört det där. Grejen var bara att Matilda löd, vardagslydnad var inte problemet. Hundmöten var!

Matilda är idag 6 år. Hon gör utfall mot andra hundar. Den sista tiden har jag gjort ett sista försök att komma tillrätta med problemet. Jag har hört av mig till två brukshundsklubbar. Den ena svarade att de inte kunde hjälpa mig utan jag måste ta kontakt med en privat hundtränare. Den andra klubben svarade inte alls. Är inte det märkligt? Jag tolkar det som att brukshundsklubben inte har verktyg att ta till när en hund som min (och jag) behöver hjälp. Så jag tog kontakt med två privata hundtränare. Den ena svarade inte. Den andra svarade! Och jag hoppade högt i taket av glädje.

Hon kom hem till mig en kväll. Stannade i 3 timmar och lyssnade till min och Matildas historia. För första gången var det någon som verkligen lyssnade och förstod. Camilla kom tillbaka några dagar senare med egen hund. Men först skulle vi ta en promenad. Hon, jag och Matilda. Med strypkoppel! Det alternativet som jag själv velat använda för 6 år sedan men som bara ”misslyckade” hundägare behövde ta till. Vi tog en promenad och Matilda drog iväg lite för långt, jag ryckte till och min aussie tjöt i himlens sky! Sen behövdes det inte rycka till något mer under den promenaden. Matilda gick lugnt och sansat och nosade. När hon kände att det börja dra lite runt halsen saktade hon genast ner. Jag skojar inte om jag säger att jag blev alldeles tårögd. Så lycklig och rörd blev jag! Matilda var lugn. Jag var lycklig.

Sen var det då dags för hundmöte med genomgod goldie. Självklart försökte hon rusa iväg vilt skällande. Ryck i koppel. Förvånad Matilda. Camilla tog över min hund, min hyresvärd tog goldien på promenad mot Matilda. Camilla gjorde några ryckanden. Och sen kunde träning påbörjas. Möte nos mot nos, Matilda – söt goldie. Inga problem. Ja, jag ska inte skriva så mycket mer om denna dag. Matilda och jag kommer gå på hundkurs med Camilla där hon brukar ha upp i mot 17 hundar! 17 hundar som Matilda ska slippa socialisera med. Det blir grejer. Och jag vet att vi kommer att fixa det. Matilda behöver styrning och den styrning hon fått av mig genom åren har varit helt poänglös.

Så varför skriver jag om detta? Jo, för att jag alltid, alltid säger till alla att följa sin intuition. Men lever jag som jag lär? I Matildas fall tog det 6 år innan jag följde min intuition. Matilda vill inte socialisera! Hon vill inte ha en hundkompis. Hon behöver strypkoppel! Ändå har jag lyssnat till vad andra sagt! Dessutom kanske någon annan kan ha hjälp utav mina misstag, onödigt att göra samma sak som jag. Nu när du vet :-). Men det handlar också om andra människors dömanden. Det är så himla lätt att döma. Att säga åt andra att de gör fel men inte själva har svar på problemet. Tänk om vi alla kunde vara lite mindre dömande mot varandra? Och mer förstående. Matilda har inte varit hjälpt av aktivering, lydnad, socialisering på det sätt som lärs ut. Och jag har inte varit hjälpt av härskartekniker som säger att jag är en dålig hundförare. Hon behövde ett strypkoppel. Och jag lite bättre självkänsla. Så jävla enkelt!

Jag har aldrig varit en vän av ordning. Tydligen är inte Matilda det heller. Regelboken har vi rivit itu. De två rebellerna på Nedre Kärr utanför Hunnebostrand har äntligen hittat en gemensam väg. …och så levde de lyckliga i alla sina dar…

Allt gott

Pia